Jag minns att din hand var varm men inte svettig, att den lätt tryckte min när du sa ditt förnamn för första gången.
Och när jag svarat med mitt eget namn upprepade du det, som för att minnas.
“Trevligt att träffas” la du till, och jag kunde inte tänka annat än desamma, desamma
och desamma.
Du gick vidare och hälsade på de andra i rummet, och kanske hälsade du på dem på precis samma sätt som du hälsat på mig, med en trygghet och ett handtryck och ett leende. Kanske. Men just där och då spelade det ingen roll,
för just där och då var det jag som kände mig speciell.
Kram!