Min högsta blev bara sådär helt plötsligt att fylla 25. Det känns så lagom. Lagom till att göra vad man vill, resa vartsomhelst, göra vad man vill på kvällarna och komma hem när man vill, flytta hemifrån och bo tillsammans, gå ut när man vill, jobba med det man vill. Tjäna sina egna pengar och leva sitt eget liv på sitt eget sätt.
Bo i en lägenhet med en balkong, tillräckligt stor för att få plats med två röda stolar och ett runt bord där man kan sitta ute i kvällssolen med ett glas vin. Bo högt högt upp med utsikt över staden, så man kan se hur himlen släcks och lamporna tänds. Bo nära en park, där man kan ta våriga löprundor eller kvällspromenader med alldeles för hög musik i öronen, och därefter komma hem igen, tappa upp kokande hett vatten i ett badkar och tända några ljus som doftar itrus eller kanel eller ingefära eller sommar. Och därefter sätta sig med en bra bok på det väldigt breda fönsterbläcket, där det ligger varma filtar och kuddar att luta sig mot. Min framtida favoritplats, ganska säkert. Och en öppen spis i samma rum som det fönstret kan väl inte vara allt för svårt att ha? Vita väggar fulla med en massa massa svartvita foton på mina favorithändelser och favorittider och faroritpersoner. Och mitt bland alla de där svartvita bilderna, en hylla fylld av stora temuggar i femton olika pastellfärger och en tekokare som skriker när den är klar. En säng som är minst två meter bred så jag inte behöver sova ensam. Alltid vakna upp med någon bredvid mig, som kallar mig fina saker när jag är ful och som går upp och gör mackor med avocado på. Ligga uppe på nätterna tills natt blir dag med fin musik och regn mot rutiga fönster tillsammans med en bästa kompis och aldrig vilja att någonting någonsin ska ta slut.
